19 veckor i mitt nya liv!
Hej!
Jag vet faktiskt inte vars jag ska börja detta inlägg.. Som alla vet (ja jag förmodar alla typ vet) så ska ju jag och Nicklas bli föräldrar till sommaren!
Herregud jag blir alldeles varm i kroppen bara av att tänka tanken, lite nervös också. Det är ju till sommaren livet kommer börja på riktigt känns det som. 19 veckor har redan gått av min graviditet, fatta det är nästan halva vägen och de känns knappt som det börjat ännu=)
Men, jag börjar från början, från den där dagen den 6 december som kom att ändra vårt liv för alltid!
Jag kan börja med att vara helt ärlig och säga att detta inte var planerat in i minsta detalj=) Samtidigt ska jag inte förneka att det inte var helt oplanerat, ändå hade jag svårt att tro att det var sant den där eftermiddagen den 6:e december 2011 när graviditetstickan visade två illröda streck!
Allt var ju som vanligt, jag hade varken ömma bröst, mådde illa eller dyl, det som gjorde att jag började misstänka att jag eventuellt var gravid var att min mens inte kommit. MEN då jag ibland har lite oregelbunden mens framförallt om det är lite stressigt köpte jag mest ett graviditetstest för att kunna utesluta att jag var gravid, för jag var ända till den där stickan visade två illröda streck bombsäker på att så inte var fallet..
När Nicklas kom hem från jobbet satt jag som i chock med ett grav test i handen och han fattade ingenting. Jag sa inte heller någonting, jag gav han testet, instruktionspappret och inväntade en reaktion..
Han reagerade såklart som jag förväntat mig att han skulle göra, hela hans kropp skrek av glädje, han satt sig bara ned bredvid mig, kramade om mig och var nog i denna stund världens lyckligaste människa.
Det minsta tvivel som fanns hos mig försvann i samma ögonblick som Nicklas verkligen visade hur mycket han ville bli pappa, han har ju velat skaffa barn i över 2 år nu. Så det fanns aldrig någon tvekan, trots att jag både kännt panik och ställt mig frågor som "kommer jag klara detta" eller "är jag redo" så visste jag att med den underbara människa som pappa till vårt blivande barn kommer jag klara allt!
Jag vet redan nu att Nicklas kommer bli världens bästa pappa, han planerar redan nu för fullt hur han ska lägga upp ett så smidigt schema som möjligt till hösten så han kan vara hemma och hjälpa till allt som bara går! Han ska ställa upp och fölvaka om det behövs, han har lovat och hjälpa mig med Q om det krisar och han är till och med villig och betala stallhyror och hovslagare om det behövs i o med att min mammapenning inte kommer skjuta till miljoner;) Han är verkligen så mån om att jag ska få fortsätta med mina hästar för han vet hur mycket jag brinner för stallivet, och det är jag så otroligt tacksam över!
Efter denna dag började jag läsa om allt möjligt, jag insåg att jag var runt v.6 och ja det var inte så mycket mer med det.. tji fick jag.. bara ett par dagar senare kom illamåendet, vissa nätter låg jag vaken och bara skakade för att jag mådde så illa, fick i mig lite lätta soppor och tänkte att julen kommer vara helt förstörd.. men lika fort som illamåendet kom, försvann det också. Drygt 2 veckor och sen mådde jag som om ingenting hänt. Julen flöt ju därpå rikitgt bra och så även nyår om än de kunde komma någon illamående attack av vissa maträtter;)
Efter nyår ringde jag min blivande BM och skrev in mig. Kom dit redan dagen därpå där vi pratade och diskuterade. Självklart blev det mycket snack om min skada och kommande förlossning. Hon frågade även hur jag mådde och mitt svar var mest att "jag undrar ibland om jag är gravid för jag mår ju så bra!"
För jag mådde verkligen hur bra som helst, var i v.11 och mådde precis som vanligt. Veckan därpå fick både jag och Nicklas komma på träff och efter lite blodprov och frågor skulle vi äntligen få lyssna på det lilla hjärtat. Jag var inställd på att inget höra, men nästan direkt hon satt apparaten mot magen kom dom vackraste små hjärtljud jag någonsin hört. Snabba, tydliga slag.. det fanns verkligen inget tvivel kvar, det fanns faktiskt ett liv därinne!!
Efter att man fått höra hjärtljuden gick vi ut till våra föräldrar, syskon och närmaste vänner och berättade nyheten. Det var bara glada reaktioner, förväntan och glädje! Samma vecka ringde även min BM till mig och berättade att jag fått en tid hos en specialist för att börja kolla upp hur läget egentligen ser ut inför en kommande förlossning. Under denna vecka och även veckan därpå var jag säker på att ryktet skulle spridas men nä, förutom det som jag berättat för var det mycket få personer som fick reda på det=)
När jag så var i v.16 fick jag komma till specialisten i Piteå, vi pratade och diskuterade men tycker egentligen inte vi kom fram till allt för mycket. En bäckenmätning kommer att göras på gamla bilder från olyckan och skulle det mot all förmodan inte gå kommer jag bokas in för en MR undersökning nu under våren. Självklart frågade han om vi inte skulle passa på och göra ett ultraljud när vi ändå var här så det gjorde vi! Jag trodde jag skulle reagera annorlunda, men jag satt mest och log i hela kroppen, det bubblade mest inombords.. världens finaste lilla liv låg därinne och verkade ha fantastiskt kul! Det slogs volter och snurrades runt därinne. Armar och ben fäktade som en liten karatekid och läkaren sa bara "Hörrudu det var inte en så lite livlig krabat därinne" hahaha.. han lyckades knappt få fast det lilla livet för att få en bild eller kunna mäta storlek, men efter lite trixande så fick jag tillslut en bild med mig hem! Han trodde jag var liiite mindre gången men mätte ju inte allt för noga heller men att jag skulle flyttas ett par dagar vilket jag själv räknat med... för jag tycker alla blir flyttade;)
Allt så så bra ut och det kändes så skönt då vi faktiskt bokat utlandsresa bara 2 dagar senare!
Ja så under v 17 och 18 var jag utomlands och kom hem lagom till den dag då jag gick in i vecka 19. Jag mår fortfarande fantastiskt bra.. magen börjar bli lite större, jag känner av ligamenten från sidorna när jag gör dumma saker som att hoppa upp och jubla när luleå gör mål;) Några sparkar känner jag inte av än, att det finns nått därinne känns men inte så mycket mer.
Under veckorna i USA var vi ju och shoppade, gick på universal och disney och promenerade vissa dagar så sjukt många km att benen tillslut bara gick utan att kännas av;) Trots det och trots långa flygresor har jag inte haft minst besvär.. Det är såå skönt och jag är så tacksam över det. Både jag och även min BM har ju trott att jag skulle kunna få en hel del problem ganska snabbt men peppar peppar än så länge är allt som det ska!
Idag är jag alltså i vecka 19, eller om man hellre vill räkna att jag gått 18 hela veckor + 5 dagar! På onsdag går jag alltså in i v20 men ska på rutin ultraljud på fredag så vi får väl se om jag nog backar tillbaka till v19 igen då, återstår att se=)
Sist vill jag bara säga att:
* Några magbilder kommer knappast komma upp här.. har ni tur får ni se en, eller kanske två men skulle snarare tro att siffran ligger på 0! Jag tycker om jag ska vara ärlig att det mest är pinsamt och patetiskt och FRAMFÖRALLT o ta bilder när man är så lite gången. Jag kan tycka det är kul o ha en bild från kanske v27-28 och så såklart en sista bild före födseln så man kan titta tillbaka och skratta åt hur tjock man var=)
* Vi kommer inte heller att ta reda på könet på barnet. Jag tycker att graviditeten ska vara en överraskning hela vägen, att ta reda på könet ger vadå? Enligt mig ingenting förutom att du kan köpa en massa rosa eller blå kläder inprincip.. Jag kommer bli lika glad och lika stolt oavsett om det är en liten kille eller tjej därinne... så här får man glatt vänta till augusti innan vi vet=)
*Nicklas tror att det är en liten kille, jag tror att det är en kille idag och en tjej imorn, min BM tror att det är en tjej så tja.. vi är rätt delade i våra åsikter så de e ju roligt;) Brukar drömma mycket fina drömmar om att jag får mitt lilla barn i famnen, och det roliga är att ungefär varannan gång är det en kille och varannan en tjej så även mitt undermedvetna är mycket tveksam till könet=)
* Namnförslagen är redan spikade. haha, kom otroligt lätt överens och har både 2-3 tjejnamn och 2-3 killnamn, får vi väl se vad det väl ser ut som när lilla livet kommer ut!
* Mitt lilla barn i magen älskar räkor, inlagda saltgurkor, citroner, mjölk och hinkvis med frukt och BÄR! Jag dööör om jag inte får göra en riktigt frukt/bär smootie typ dagligen känns det som.. hallon, banan, apelsin, björnbär, blåbär, mango, annanas, ja ALLT!
* Mitt lilla barn i magen gillar däremot inte kyckling, och köttbullar. Det vänder sig nästan i magen vid tanken på detta=)
Med detta vill jag bara än en gång säga att jag och Nicklas nog är världens lyckligaste människor just nu!
kramar //Emma
Jag vet faktiskt inte vars jag ska börja detta inlägg.. Som alla vet (ja jag förmodar alla typ vet) så ska ju jag och Nicklas bli föräldrar till sommaren!
Herregud jag blir alldeles varm i kroppen bara av att tänka tanken, lite nervös också. Det är ju till sommaren livet kommer börja på riktigt känns det som. 19 veckor har redan gått av min graviditet, fatta det är nästan halva vägen och de känns knappt som det börjat ännu=)
Men, jag börjar från början, från den där dagen den 6 december som kom att ändra vårt liv för alltid!
Jag kan börja med att vara helt ärlig och säga att detta inte var planerat in i minsta detalj=) Samtidigt ska jag inte förneka att det inte var helt oplanerat, ändå hade jag svårt att tro att det var sant den där eftermiddagen den 6:e december 2011 när graviditetstickan visade två illröda streck!
Allt var ju som vanligt, jag hade varken ömma bröst, mådde illa eller dyl, det som gjorde att jag började misstänka att jag eventuellt var gravid var att min mens inte kommit. MEN då jag ibland har lite oregelbunden mens framförallt om det är lite stressigt köpte jag mest ett graviditetstest för att kunna utesluta att jag var gravid, för jag var ända till den där stickan visade två illröda streck bombsäker på att så inte var fallet..
När Nicklas kom hem från jobbet satt jag som i chock med ett grav test i handen och han fattade ingenting. Jag sa inte heller någonting, jag gav han testet, instruktionspappret och inväntade en reaktion..
Han reagerade såklart som jag förväntat mig att han skulle göra, hela hans kropp skrek av glädje, han satt sig bara ned bredvid mig, kramade om mig och var nog i denna stund världens lyckligaste människa.
Det minsta tvivel som fanns hos mig försvann i samma ögonblick som Nicklas verkligen visade hur mycket han ville bli pappa, han har ju velat skaffa barn i över 2 år nu. Så det fanns aldrig någon tvekan, trots att jag både kännt panik och ställt mig frågor som "kommer jag klara detta" eller "är jag redo" så visste jag att med den underbara människa som pappa till vårt blivande barn kommer jag klara allt!
Jag vet redan nu att Nicklas kommer bli världens bästa pappa, han planerar redan nu för fullt hur han ska lägga upp ett så smidigt schema som möjligt till hösten så han kan vara hemma och hjälpa till allt som bara går! Han ska ställa upp och fölvaka om det behövs, han har lovat och hjälpa mig med Q om det krisar och han är till och med villig och betala stallhyror och hovslagare om det behövs i o med att min mammapenning inte kommer skjuta till miljoner;) Han är verkligen så mån om att jag ska få fortsätta med mina hästar för han vet hur mycket jag brinner för stallivet, och det är jag så otroligt tacksam över!
Efter denna dag började jag läsa om allt möjligt, jag insåg att jag var runt v.6 och ja det var inte så mycket mer med det.. tji fick jag.. bara ett par dagar senare kom illamåendet, vissa nätter låg jag vaken och bara skakade för att jag mådde så illa, fick i mig lite lätta soppor och tänkte att julen kommer vara helt förstörd.. men lika fort som illamåendet kom, försvann det också. Drygt 2 veckor och sen mådde jag som om ingenting hänt. Julen flöt ju därpå rikitgt bra och så även nyår om än de kunde komma någon illamående attack av vissa maträtter;)
Efter nyår ringde jag min blivande BM och skrev in mig. Kom dit redan dagen därpå där vi pratade och diskuterade. Självklart blev det mycket snack om min skada och kommande förlossning. Hon frågade även hur jag mådde och mitt svar var mest att "jag undrar ibland om jag är gravid för jag mår ju så bra!"
För jag mådde verkligen hur bra som helst, var i v.11 och mådde precis som vanligt. Veckan därpå fick både jag och Nicklas komma på träff och efter lite blodprov och frågor skulle vi äntligen få lyssna på det lilla hjärtat. Jag var inställd på att inget höra, men nästan direkt hon satt apparaten mot magen kom dom vackraste små hjärtljud jag någonsin hört. Snabba, tydliga slag.. det fanns verkligen inget tvivel kvar, det fanns faktiskt ett liv därinne!!
Efter att man fått höra hjärtljuden gick vi ut till våra föräldrar, syskon och närmaste vänner och berättade nyheten. Det var bara glada reaktioner, förväntan och glädje! Samma vecka ringde även min BM till mig och berättade att jag fått en tid hos en specialist för att börja kolla upp hur läget egentligen ser ut inför en kommande förlossning. Under denna vecka och även veckan därpå var jag säker på att ryktet skulle spridas men nä, förutom det som jag berättat för var det mycket få personer som fick reda på det=)
När jag så var i v.16 fick jag komma till specialisten i Piteå, vi pratade och diskuterade men tycker egentligen inte vi kom fram till allt för mycket. En bäckenmätning kommer att göras på gamla bilder från olyckan och skulle det mot all förmodan inte gå kommer jag bokas in för en MR undersökning nu under våren. Självklart frågade han om vi inte skulle passa på och göra ett ultraljud när vi ändå var här så det gjorde vi! Jag trodde jag skulle reagera annorlunda, men jag satt mest och log i hela kroppen, det bubblade mest inombords.. världens finaste lilla liv låg därinne och verkade ha fantastiskt kul! Det slogs volter och snurrades runt därinne. Armar och ben fäktade som en liten karatekid och läkaren sa bara "Hörrudu det var inte en så lite livlig krabat därinne" hahaha.. han lyckades knappt få fast det lilla livet för att få en bild eller kunna mäta storlek, men efter lite trixande så fick jag tillslut en bild med mig hem! Han trodde jag var liiite mindre gången men mätte ju inte allt för noga heller men att jag skulle flyttas ett par dagar vilket jag själv räknat med... för jag tycker alla blir flyttade;)
Allt så så bra ut och det kändes så skönt då vi faktiskt bokat utlandsresa bara 2 dagar senare!
Ja så under v 17 och 18 var jag utomlands och kom hem lagom till den dag då jag gick in i vecka 19. Jag mår fortfarande fantastiskt bra.. magen börjar bli lite större, jag känner av ligamenten från sidorna när jag gör dumma saker som att hoppa upp och jubla när luleå gör mål;) Några sparkar känner jag inte av än, att det finns nått därinne känns men inte så mycket mer.
Under veckorna i USA var vi ju och shoppade, gick på universal och disney och promenerade vissa dagar så sjukt många km att benen tillslut bara gick utan att kännas av;) Trots det och trots långa flygresor har jag inte haft minst besvär.. Det är såå skönt och jag är så tacksam över det. Både jag och även min BM har ju trott att jag skulle kunna få en hel del problem ganska snabbt men peppar peppar än så länge är allt som det ska!
Idag är jag alltså i vecka 19, eller om man hellre vill räkna att jag gått 18 hela veckor + 5 dagar! På onsdag går jag alltså in i v20 men ska på rutin ultraljud på fredag så vi får väl se om jag nog backar tillbaka till v19 igen då, återstår att se=)
Sist vill jag bara säga att:
* Några magbilder kommer knappast komma upp här.. har ni tur får ni se en, eller kanske två men skulle snarare tro att siffran ligger på 0! Jag tycker om jag ska vara ärlig att det mest är pinsamt och patetiskt och FRAMFÖRALLT o ta bilder när man är så lite gången. Jag kan tycka det är kul o ha en bild från kanske v27-28 och så såklart en sista bild före födseln så man kan titta tillbaka och skratta åt hur tjock man var=)
* Vi kommer inte heller att ta reda på könet på barnet. Jag tycker att graviditeten ska vara en överraskning hela vägen, att ta reda på könet ger vadå? Enligt mig ingenting förutom att du kan köpa en massa rosa eller blå kläder inprincip.. Jag kommer bli lika glad och lika stolt oavsett om det är en liten kille eller tjej därinne... så här får man glatt vänta till augusti innan vi vet=)
*Nicklas tror att det är en liten kille, jag tror att det är en kille idag och en tjej imorn, min BM tror att det är en tjej så tja.. vi är rätt delade i våra åsikter så de e ju roligt;) Brukar drömma mycket fina drömmar om att jag får mitt lilla barn i famnen, och det roliga är att ungefär varannan gång är det en kille och varannan en tjej så även mitt undermedvetna är mycket tveksam till könet=)
* Namnförslagen är redan spikade. haha, kom otroligt lätt överens och har både 2-3 tjejnamn och 2-3 killnamn, får vi väl se vad det väl ser ut som när lilla livet kommer ut!
* Mitt lilla barn i magen älskar räkor, inlagda saltgurkor, citroner, mjölk och hinkvis med frukt och BÄR! Jag dööör om jag inte får göra en riktigt frukt/bär smootie typ dagligen känns det som.. hallon, banan, apelsin, björnbär, blåbär, mango, annanas, ja ALLT!
* Mitt lilla barn i magen gillar däremot inte kyckling, och köttbullar. Det vänder sig nästan i magen vid tanken på detta=)
Med detta vill jag bara än en gång säga att jag och Nicklas nog är världens lyckligaste människor just nu!
kramar //Emma
Kommentarer
Postat av: Sara
vad fint du skrivit emma :) jag har också fått en rätt stor mage bara senaste veckan. henke kom ju hem efter att ha varit borta mån-tors nu i veckan och det första han sa "shit vilken mage" haha. vi kanske är två tjockisar som rullar runt i sommar ;) haha
Och så vet du ju att jag håller med om magbilderna :P förutom att jag har lagt ut för atttyp svärmor och carro som bor långt bort vill se. men det är bara för deras skull inte ens min egen :P som sagt, kul att se tillbaka sen hur tjock man var, men nu är man ju eg inte tjock :P men det kommer knappast någon mer magbild för mig heller förrän tidigast typ vecka 30 eller nåt. (jag tycker det är jobbigt att ta magbilder, och de blir så fula allihopa):P haha
och hur veta könet tycker vi lika olika. :) Fast ändå lika. fast vi vill ju veta. men inte av de anledningarna :) jag kräver ingen överraskning och tänker bara att tja, kul å veta om det går, men går det inte så kommer jag ju inte att eftersträva fler ultraljud för att få veta. :P sen tycker jag just att rosa och blått spelar inte så stor roll, jag tycker inte om de färgerna hur som helst. :P eller inte rosa iaf. men oavsett kön så tycker jag de kan ha både rött och blått. :) Inte mår barnet dåligt av det. :) Sedan just om det här med att ta reda eller inte så råder det ju tusen delade åsikter om det. men inget är fel och alla gör det som känns bäst för just dem. :)
Hoppas vi kan ses till helgen. mamma ska nog komma hit och bo hos mig helgen (och även hälsa på några kompisar till henne här i stan), så du/ni får ju mer än gärna komma hit någon kväll. (tror jag blir ledig för jag jobbade nu i helgen) :)
Postat av: Sara
:)
Postat av: Karin
Ååååhh! <3
Postat av: Erika G
Vad glad jag är för er skull, ni kommer att bli superduperbra föräldrar! :D
Trackback
