läser just nu en fantastisk bok. Min mamma beställde denna som handlar om en familj som förlorar sin äldsta son Sam, 11 år. Den är så otroligt vacker, sorglig men ändå med en gnutta humor och värme. Trots att det rinner en tår ibland så ler jag ändå, och i det sorgliga finns så mycket att istället se som något positivt! Grym bok.
Heter precis som titeln "Vi var alltid beredda" och precis som med min systers son fanns det någonstans i oss en vetskap om att han inte skulle leva lika länge som oss..
Utdrag ur boken:
" Jon: Vi Måste skaffa så många barn som möjligt, för barn kan ju dö!
Jag som varit skräckslagen inför tanken på att bli mamma tänker att Jons idé är den enda rimliga. Ett barn räcker inte, för barn verkar ju kunna dö. Ett till räcker ju inte, för om Sam dör någon gång så är det ju bra om syskonet inte blir ensamt kvar, Två till? Eller blir tre lagom? Räcker fyra barn? Hur många hinner vi?"
---------
"vi sitter med sam i källaren i mina föräldrars hus i Hjälme. Det är en varm sommardag och Sam har hög, hög feber och vi försöker kyla ned honom i den svala källaren och se om febern ger med sig. Vi väntar in i det sista med att ringa till sjukhuset i Göteborg, men vi blir ändå tvungna att göra det.
Läkarna säger: »Det är bäst att ni kommer in med en gång.«
Vi säger: »Men vi är trettio mil bort.«
Läkarna säger: »Sätt er i bilen och åk.«"
Jag och Amanda har varit till graven idag. Oj vad det är sorgligt.. vackert men sorgligt. På Isaks grav är motivet en pool. Det är inte en ängel, bamse eller Mumin, för det han älskade mest av allt det var att bada och självklart skulle han få en pool på sin gravsten! Vi tände ljus och fällde några tårar. Inte Amanda, hon blev mest ledsen då mamma var ledsen..
P.S. Sara, din farmor ligger bara en grav bort från lilla Isak :)
