ouzzo

Jag tänkte försöka skriva ned ett par rader om dagen då Amanda kom till världen.. den 20 juli 2012, världens bästa dag!!

 

Det hela hade egentligen startat ett par dagar tidigare.. jag kände att hela min kropp gick in i en helt ny fas, det var mycket molande värk (i efterhand insett att de var förvärkar men de fattade ju inte jag då) och andra tecken som gjorde att jag ibland undrade om det lilla livet funderade på att komma ut tidigare. Samtidigt vet jag ju att många känner av mycket värk och problem mot slutet.

 

Men till dagen den 20 juli... jag vaknade när Nicklas väckare ringde runt 05 tiden, som vanligt var jag pissnödig så gick upp på toa.. tillbaka i sängen igen hade den där molande känslan kommit, jag suckade och tänkte att den ger nog med sig med 2 alvedon men nä.. lyckades aldrig somna om då det var en konstant värk i magen och en sjövild bebis därinne.

Klockan 07 gav jag upp mitt sovförsök och åkte till stallet. Fixade och donade med mina hästar och sen åkte jag ned till mamma för hon skulle fixa kaffe till föräldrautbildningen som skulle börja klockan 10.00!! Väl hos min mamma tog jag en dusch (för att bli av med hästlukten) otroligt skönt för den molande värken blev lättare att hantera. Nu hade den övergått i värk som kom och gick ungefär var 10:e minut.. min mamma blev lite nojjig men själv var jag hur lugn som helst.. herregud lite förvärkar har ingen dött av liksom=)

Strax före 10 åkte jag alltså iväg på föräldrautbildning och var 7:e minut (ganska exakt) kom dessa värkar (som jag inte ens fattade var riktiga värkar.. visst kändes de, men inte alls på de sätt jag trott!)

Efter föräldrautbildningen åkte jag hem för att vila.. Ville ju inte vara trött då de vankades kräftskiva på kvällen hos Sara!!! Sova gick då verkligen inte för det gjorde för ont för de.. så klockan 13 ringde jag förlossningen och sa som de var.. att jag bara trodde det var förväkar ca var 7:e minut, men att det var lite jobbigt om de skulle fortsätta flera dygn då det var svårt att sova! Fick till svar att om det blir värre får du komma in och få en sovdos, annars är det bara vara hemma (kan säga att läkaren som svarade kom till mig dagen efter att Amanda föddes och bad om ursäkt för att han inte sagt åt mig att komma in=) men herregud, vad skulle han veta.. och framförallt när jag var så lugn själv.

Sagt och gjort.. hoppade in i duschen (igen) och började sedan göra mig färdig för kräftskivan.. men när kl närmade sig 17 hade de blivit rätt tätt mellan dessa värkar.. tippade själv på runt 5 minuter men klockade inte så noga.. Nicklas själv var så lugn för jag var ju superlugn och förutom lite smärta vid mkt gott mod och mycket inställd på att åka på kräftskiva!

Runt 17.30 valde jag iaf att ringa förlossningen igen då det både börjat kännas lite mer och bli lite tätare.. denna gång var det en barnmorska som svarade och med tanke på mina omständigheter (kejsarsnitt) ville hon absolut ha in mig för att kolla läget!

Ja så vi packade snabbt in oss i bilen, bb väskan bestod av 2 plagg till barnet, några blöjor och ett par byxor till mig, hahaha!! Vi trodde verkligen inte på barn denna dag!

 

I bilen ringde jag syrran som skulle fixa kvällsmat till mina hästar och Sara så hon visste att vi nog blir lite sena till kräftskivan! Sen började en resa mot sunderbyn.. tycket värkarna kom tätt och Nicklas klockade.. han sa bara "det är två minuter mellan.." sen körde han ganska fort mot sunderbyn=)

Väl framme träffade vi en supersöt barnmorska och fick direkt komma till ett undersökningsrum! En CTG kopplades på och det var skönt att se lilla bebis hjärtslag då det lilla livet varit så lugn sen klockan 14 (helt utmattad av alla värkar såklart!) Direkt CTG kom på så kom också en värk som gick ganska högt upp på skalan för barnmorskan fick en liten bekymrad min och sa bara "jag ska hämta brickanyl, jag återkommer!"

Hon var borta kanske 10 minuter och när hon kom tillbaka sa hon bara till mig "Du har regelbundna och mycket kraftiga värkar på 2 minuters intervaller, jag måste få känna hur öppen du är.."

Ja snabbt gick det och sen sa hon bara "minst 6cm, jag ville inte känna för mycket för att skynda på processen, men det blir nog ett snitt ganska snart!"

Brickanylen stack hon i låret och sen gick hon ut en snabb sväng för att sedan återkomma med en narkosläkare!

Här gick allting undan, Narkosläkaren berättade att han skulle lägga en ryggmärgsbedövning och hur det gick till, sedan kom barnmorskan och sa att operationsteamet är redo så nu förbereder vi!

Nicklas sprang iväg och bytte om till operationskläder, jag ringde snabbt min mamma så hon fick åka och ta hand om mina katter och så ett sms till sara om att "jag snittas nu, blir ingen kräftskiva=)"

Kateter sattes, två PVK och elektroder och sedan rullades jag iväg på en säng mot operation.. herregud jag skulle bli mamma NU..

jag kände panik välla upp, mitt lilla barn i magen var ju bara i v36+6.. det är för tidigt.. mardrömsscener om en outvecklad bebis började ringa i öronen och jag såg veckor framför mig med ett barn i kuvös med andningshjälp och sondmatning..

men det var som det var och nu skulle vi bli föräldrar...

 

fortsättning följer!