ouzzo

Inne i operationsrummet var det rätt många, förutom jag, Nicklas och vår barnmorska var det 4 som skötte operationen och det runt i kring, en narkosläkare, en sjuksköterska som bara stod vid mig och en barnläkare. Snabbt fick jag hoppa över till operationsbordet där det förbereddes för fullt. En EDA skulle sättas in så jag fick lägga mig på sidan så att dom kunde sticka i ryggraden mellan diskarna! Problemet var bara att jag fått brickanyl direkt i blodet för att stoppa värkarna och detta hade gett upphov till att hela min kropp skakade.. tänk er att hacka tänder fast heeeela kroppen "hackar", det gick inte att sluta.. riktigt obehagligt! Så när EDA:n skulle sättas fick två operationssköterskor trycka ned mig på britsen för att få skakningarna att dämpas allt som bara gick. Är förvånad över hur lite det kändes när nålen gick in.. har hört så många som säger hur ont det gör att sätta en EDA men jag tyckte de kändes ungefär som att bli stucken inför ett blodprov.. verkligen mesigt=) Ganska snabbt började det pirra i benen och hela kroppen upp till bröstet blev varmt och konstigt bortdomnat! En både skön och obehaglig känsla.. sköterskorna lade tillbaka mig på rygg och började tvätta och förbereda, dom pratade även med mig om hur det gick till och att jag skulle säga till om jag blev illamående då både EDA:n och själva snittet kunde göra att man ville kräkas.. ha,ha de var som att trycka på en knapp för sen blev jag illamående.. och inte så lite.. kändes som hela magen skulle komma upp men då var narkosläkaren snabbt på plats och tryckta in lite motverkande i min ena PVK och ett par sekunder senare mådde jag prima bra igen! Hehe undrar om man kunde få med nått sånt skoj hem, tänkte mot magsjuka;)

Ett grönt skynke sattes upp så att jag inget såg och mina armar hängdes rätt ut, jag såg nog ungefär ut som jesus på korset! Nicklas satt bredvid mig och jag frågade flera ggr "skär dom nu?"=) Han såg dock inte så mkt, dels för skynket men sen var ju magen ivägen då dom skär rätt långt ned! Det var en märklig känsla att bli skuren på ett sånt sätt, man drogs på britsen till höger och vänster och man kände rent hur dom "slet" i mig.. sen kom en av sköterskorna och tryckte med sina händer från bröstet och ned och då visste jag att nu trycker dom ut barnet, nu ska jag höra ett barnskrik snart.. och jajemän.. sekunden senare hördes det ett litet skrik, och känslan var såå underbar, jag såg ingenting men mitt barn skrek, det levde och det kunde andas själv! Nicklas fick gå fram och klippa navelsträngen och sen kom dom runt skynket med det vackraste jag någonsin sett, mitt älskade lilla barn!!

Barnmorskan frågade om jag såg vad det var för kön, men jag var så chockad och förvirrad att jag stirrade i flera sekunder innan det gick upp för mig att vi fått en dotter, en liten Amanda!!

Sen gick Nicklas, barnmorskan och min lilla dotter iväg för snabb koll, vikt och längd samt kontrollera andning och dyl.. där låg jag bakom ett skynke och kort sakt fattade ingenting=) Operationsteamet tömde mig på fostervatten och påbörjade ihoplagningen av snittet medan dom grattade mig och frågade hur det kändes.. jag minns att jag svarade "jag har inte riktigt förstått detta än.. " ja det var verkligen så.. allt gick så fort denna fredag och jag hade sett min lilla dotter i max 10 sekunder.. halvt inlindad i en filt med massor av fosterfett på hela kroppen.. det var så svårt att ta in, att jag blivit mamma i detta nu!!

Efter ett par minuter kom så äntligen barnmorskan, nicklas och Amanda tillbaka, allting vara bara tipp topp och barnläkaren hade snabbt lämnat oss då han ansåg att hon var fullt utvecklad och färdig för livet utanför mammas mage!

Så fick jag henne äntligen hos mig.. dock kunde jag inte hålla henne då mina armar fortfarande var satta ut från kroppen men dom lade henne på min bröstkorg och då kom även alla känslor.. herregud vilken känslostorm.. aldrig varit med om dess like, allt, precis allt blev så lite värt.. alla ögonblick och stunder man varit med om bleknade bort i jämförelse med detta.. kärleken till sitt barn är verkligen helt obeskrivligt stor.. det går inte att förklara, det är bara någonting man själv måste uppleva för att förstå!!

När jag tillslut var lagad och fixad igen rullades jag upp till post op för att invänta att bedövningen skulle släppa! Där fick jag äntligen hålla min dotter i famnen på riktigt, vilken underbar känsla!! Bedövningen släppte relativt fort så efter drygt 2 timmar fick vi komma ned till BB hela familjen!! Den natten sov jag inte en enda sekund.. från kl 23 till kl 08 hade jag min lilla dotter i famnen konstant förutom när barnmorskan kom för att göra lite tester och ge mat.. det var en sån underbar känsla att bara ligga med henne i famnen och titta på henne, och det kan jag än idag 4 veckor senare komma på mig själv med att göra.. bara sitta där med lilla Amanda i famnen och titta på det lilla underverket! Det är den absolut bästa gåva man kan få - ett barn!!

Avslutningsvis måste jag bara få säga att det är helt fantastiskt att vara mamma, det är verkligen meningen med livet!!!